They see me rollin'

Jag har nyss för första gången satt min fot på kanadensisk mark. Gretzky, grizzlys och Robin Scherbatsky. Det är nåt visst med Kanada... Dock får jag väl inte räkna till landet i min lista, man "måste" tydligen sova en natt i landet för att kunna göra det, fyratimmarsstopp på flygplatsen räknas visst inte. Flygplatsen ja, vi stack direkt och tog en burgare då magen var mäkta tom. Sen inser vi att loungen vi nu befinner oss i har både varm mat och drycker av alla dess slag. Så vi gör som Pippin, we had one dinner, but whatabout second dinner? Blir nog en till också, flyget till London går inte förrän om drygt tre timmar.

Austin. Jag hade höga förväntningar på stan, jag har hört att det är en musikstad av rang. Jag tonade dock ner förväntningar en sväng strax innan för att undvika besvikelse, men det hade jag inte behövt. Förutom musik är staden även känd för sina fladdermöss. Det bor nån miljon av dem under en bro mitt i stan, och efter solnedgången flyger de ut i natten för att äta. Och jäääklar vad många de var. Coolt, och ett bra sätt att börja kvällen på, vi gjorde det faktiskt båda kvällarna.

Nöjeslivet är centrerat till 6th street. Där finns en massa barer och många av dem bjuder på livemusik allt som oftast. Så vi hängde runt där, upptäckte det lokala ölet Lone star, var på irländsk pub, lyssnade på ett bluesband som hade en 63-årig svart man som sångare vars energi var sjukt imponerande. Kort sagt, Austin, bra grejer.

Vi har ägnat många måltider åt att hitta USA:s bästa hamburgare, i kategorierna snabbmat och pub. Min favorit är In n out burger, Markus föredrog Wendy's. Pub-burgarna är lite rejälare, och en i Austin (det var kött, sås och bacon, inget lull-lull med sallad och sånt) tog hem mitt pris. I New Orleans ska man dock ge sjutton i burgarna, och det är jag glad över för det är stället med bäst mat.

Men innan det, i New Orleans är det träskmark överallt. Och i träsket finns ett rikt djurliv. Så vi gjorde som turister gör, vi tog en guidad båttur ut i träsket och kollade in djur och natur. Alligatorer låg och solade, liksom sköldpaddorna, tvättbjörnar lunkade omkring i träskskogen och en stor jäkla häger stod och gjorde mest ingenting. Captain Garret var en bra guide, han berättade bland annat att tjugo procent av befolkning i NO levde av fiskenäringen,  och bad oss äta sea food hela tiden så de kunde få fortsätta jobba med fisket.

Sagt och gjort, middagen på Bourbon street bestående av catfish och nån himmelsk sås tar nog resans buckla över måltider. Jag hann även med svärdfisk och nån räkaktig sak i stark sås (irländska servitrisen tyckte jag var mesig som tyckte såsen var stark, men eftersom jag är europé (stavning där någon?) var hon förstående).

Bourbon street i French Quarter är en saga i sig, man säger ju att Vegas är lite crazy, men här kunde man förvänta sig att se i princip vad som helst. Jäkligt underhållande att bara flanera omkring.

Och det blev inte 500 mil i bil, det blev typ 775. Det är en massa bilkörning. I vår kära Camaro, det var lite separationsångest igår när vi lämnade tillbaka henne. Hon har varit en äkta vän på vägarna.

Vi har haft fyra bra veckor, sett mycket vackra vyer och städer. Nu ska det dock bli jäkligt skönt att komma hem. När mitt halsont har lagt sig blir det träning så det sjunger om det, det var längesen jag var så här motiverad. Kettle bells, burpees och alla andra here I come.

(rubriken? Bara nåt jag kom på nu. Jag frågade Garret vad de där meterlånga gatorn skulle kunna göra med en, och han sa att den förmodligen bara skulle ta ett finger av dig, no biggie liksom. Vad den tre meter långa skulle göra med en frågade jag inte)

USA gransar till Mexiko, det marks. Ibland textas skyltarna bade pa engelska och spanska. Darfor har vi atit en del mexikanskt, och det har gett mig foljande:

Poliser. Vi har sett dem lite här och var. Ibland i en klassisk svartvit squad car som man känner igen från filmerna, ibland en pick up truck med bara en text på dörren som säger: Sheriff. Eftersom vi är laglydiga pojkar på vägen som visar respekt för lag och medtrafikanter har vi inte behövt spana efter de där bilarna.

- Där stod en polisbil, sa jag i passagerarsätet. Markus svar blir faaen.

Sekunden senare en till svordom när vi i backspegeln ser en svart bil vända och köra efter oss. De blå och röda lamporna på taket börjar blinka. Jag börjar svettas lite. Markus börjar darra lite. Ingen av oss visste helt hundra vad som stod på senaste hastighetsskylten när vi var på väg in i ännu en Texas-håla. Och Markus var inte helt hundra på hur fort det hade gått. Vi svänger in till en parkering.

- License and registration, please, säger polismannen. Repliken som man hört så många gånger på TV. Jag tycker mest det är lite fränt att bli stoppad av en tvättäkta Texaspolis, dock lite trist att betala böter. Han berättar att han hade mätt upp ca femtio mph på fyrtiovägen. Det var inte alls avsikten tyckte vi. Han tittar noga på Markus körkort och jag funderar lite på hur mycket det här kalaset kommer gå på.

- I'm gonna let you go with a verbal warning, but you have to put more attention to the signs in the future, säger polisen och lämnar tillbaka körkortet.

Vi firade med Pizza Hut.

Jag börjar komma till den punkt att jag kan uppskatta viss countrymusik. Det började smått ironiskt, skrattade lite åt det så amerikanska i allt. Nu har den ironin gradvis tonats bort och vissa låtar går jag och nynnar på titt som tätt. Här kommer en toppfemlista på bästa countrylåtarna:

1. Brad Paisley - All I wanted was a car. Om att inte ha så jäkla stora mål med livet, bara man får ha sin egen bil när man fyller sexton.

2. Zac Brown band - Chicken Fried. Om att det viktigaste i livet är ju trots allt att få äta sin friterade kyckling, ha ett par jeans som sitter som dom ska och få se sin älskade i ögonen.

3. Trace Adkins - Just fishin'. Om att hans dotter tror att de bara chillar och fiskar lite, men han vet att de skapar barndomsminnen.

4. Tracy Lawrence - Find out who your friends are. Om att det är när du sitter fast med din pick up truck i leran mitt i ingenstans som du får veta vem av dina vänner som släpper allt och åker iväg för att hjälpa dig utan att tänka vad han själv har att vinna på det.

5. Alan Jackson - Were I come from. Denna drog in mig i countrysoppan. Om att där hemma är det minsann majsbröd, kyckling och chill på verandan och inget jäkla lull-lull.

Det passar riktigt bra på vägarna här borta. Får se om de kan slå sig in på listorna när jag är på svensk mark igen.

Vi är nu i Dallas, och här ska vi se på amerikansk fotboll på Cowboys Stadium, eventuellt se slutspelsmatch i baseball och sedan nysta i mordet på JFK.

Ja ungefär så var det. Jag hade aldrig hört talas om stället innan, men det ligger några mil från skidorten Aspen (har du sett filmen Dum & Dummare?) i Colorado och det är en strålande höstig bergsmiljö här. Varför det känns som jag kom hem vet inte riktigt, men det bara känns så. Vi har världens trevligaste receptionist på stället vi bor på. Hon började med att skicka ut oss på en liten vandring (hon ritade en liten karta så vi skulle hitta rätt led) upp på ett berg, och pekade med hela armen när vi var på väg dit utan vatten med oss. Det måste man dricka på den här höga höjden tydligen, orten ligger på ca 2000 m ö h. Vandringen bjöd på kraftig stigning på röd mark med fin utsikt som belöning.

Men den uppvärmningen ville vi ha mer, och vi frågade självklart vår guide. Så dag två (idag) gick vi upp tidigt och skulle ta oss till trädgränsen på Mt Sopris strax utanför stan. Det krävdes en liten biltur, på bland annat en väg som fått grusvägen upp till Rostberg att likna Autobhan. Men säg något som inte vår gula pärla inte fixar!

Man kan roa sig med att skrämma upp varandra om diverse djurliv, vad man skulle göra om vi skulle stöta på en svartbjörn, lite skallerormar eller mördarbin. Vi slapp allt det, det vimlade dock av kor, fåglar och diverse smågnagare som ekorrar och sorkar. Nåväl, ett par timmars vandring uppför nådde vi dagens mål, Thomas Lakes, som ligger på ca 3000 meters höjd. Vi bjöds på fina vyer och frisk luft, hur hurtigt som helst (det firades/förstördes självklart på helylleamerikanska Red Rock Diner, tips från receptionisten, med köttfärslimpa och äppelpaj med glass)!

Dagarna innan vi kom hit ägnade vi åt bilkörning, Hooverdammen, Grand Canyon, Monument Valley och Four Corners. Utah överraskade mig positivt, jäklar vilken natur! Vi får se vad Colorado har att bjuda på när vi åker genom Independence Pass imorgon när vi börjar vår resa ner mot Texas.  

 

...stays on bloggen.

Det första som slog mig var värmen. Vi kom fram vid sjutiden på kvällen, och det var som när man går av planet när man åker på Turkietcharter, värmen slår emot en som en vägg. Det var kring 35-40 grader på dagarna.

Tur då att båda hotellen (vi bodde på MGM Grand de första två nätterna, klassiskt hotell o casino på strippen, och på Hard Rock tredje natten) hade stora poolområden som vi kunde hänga vid. Förutom det så kollade vi in alla kända hotell första dagen, andra dagen var vi på en stor outlet under tiden mellan ut- och incheckning. Markus är nu den drivande i shoppingfrågan, dock slutade det ungefär som vanligt. Han hittar ingenting, och jag åker därifrån med tre tischor, en tröja, keps och skjorta... Men det är bra grejer, och som Ove skulle sagt, det var billigt!

Så var det ju det här med spel och dobbel... Min avsatta spelbudget har vuxit markant från de först tänkta kronorna, så det var ju bara att börja. Jag vet nu mer än någonsin att kortspel inte är min grej, men det här med roulette var spännande! Bra gick det också, med en hyfsad strategi och självklart tur gångrade jag min insats med fyra och gick nöjd ifrån bordet.

Något jag kan vänja mig vid är att bli kallad sir var jag än går. Och att få säga thank you sir eller thank you ma'am (helst med Nicolas Cage-uttal från Con Air) när jag fått hjälp med något. Kanske ytlig artighet, det är ju mycket yta här, men det låter ju trevligt i alla fall.

Hard Rock hade ett fint gym, jag tog mig friheten att testa det imorse. Jag har aldrig riktigt varit sådan som "blir tokig om jag inte får träna på några dagar", men min kropp verkar behöva det, för den protesterar ganska omgående efter en dag i bil eller på promenad. Ska bli gott att få börja träna sen igen, jag är anmäld till GöteborgsVarvet så det är väl lika bra att hålla igång över vintern, även fast det inte blir nåt mer skidlopp. Och efter fyra veckor i bil med amerikansk matkultur är det nog nästan livsnödvändigt och inte bara gott.

Om en vecka ska vi vara i Dallas, vad som händer innan det återstår att se.

Nyss hemkommen från första livesportupplevelsen sen SM-finalen i våras. Nu var det amerikanskt ända in i benmärgen, baseball med SF Giants på besök hos LA Dodgers. Förutom nationalsång innan matchen sjöng dagens sångerska låten God bless America efter halva matchen, är det nåt de kan är det patriotism (sportssändningar och rejäla matportioner är de också jäkla bra på!). Baseball var mer underhållande än jag kunde tro, det var spännande att se. Vi fick se en home run av hemmalaget och de ledde med 2-0 efter sju av nio "innings".

Annars då i LA, vad gör man här? Ja, vi har turistat. Fyra nätter blev det i Los Angeles, och vi har åkt en tvåtimmarsguidning runt Hollywood (rätt gött att slippa köra runt där själv) och tagit en förmiddag borta i hippiemeckat Venice, där vi  bland annat hyrde inlines och körde bort till Santa Monica. Igår tog vi en heldag på Universal Studios, med Jurassic Park-flum ride, Mumien-bergodalbana, tågtur runt de olika inspelningsplatserna (med bland annat en 360-graders 3D-uppvisning av King kong, det var coolt!) och filmsnuttar i "4D" av Terminator och Shrek.

Jag känner stor fascination inför trafiken här. Idag körde jag på en åttafilig väg... Men många filer behöver inte betyda smidigt, en mil på fyrfilig motorväg kan ta en halvtimme, svårförståeligt. Det tog oss 75 minuter att köra de tre milen till matchen idag. Bilar ö v e r a l l l t. Men oavsett hur sakta eller fort det går gäller det att hålla koll på speglar, tunga och döda vinklar.

Imorgon tar vi en kortis till San Diego innan vi åker till Vegas, yaay!

Och det har ingenting med Twilight att göra. Eclipse är namnet på vår bil de kommande tre veckorna, det blev tyvärr ingen Mustang. $$$ Dagens två bästa var att se örnarna cirkulera i den blåa skyn, mäktigt, och att få köra in mot San Francisco (efter en dagstur upp till lite red wood-skog och Bodega Bay) över Golden Gate, mäktigt det med. Så till den milda grad att jag körde fel och vi fick några extraminuter i bilen. I Nya Zeeland kunde vi köra med hjälp av en karta över landet på ett A4, här skulle jag inte hitta en storstad utan GPS. Ska bli intressant att se hur detta utvecklas. $$$ Spider-Man - Turn off The dark avslutade vår tid i New York. Coolaste musikalupplevelsen hittills. Helt sjuka resurser de måste ha, skådisar som flyger härsotvärs i salongen och kostymer och rekvisita jag inte skulle drömma om. Inte fullt lika impad över huvudrollsinnehavarna, men ensemblenumren är lika mäktiga som alltid. Ska bli kul att se mer sånt här, i Säffle och Karlstad i höst. $$$ Imorgon, mer Highway 1, söderut med slutdestinstion Los Angeles.

Idag har vi gått. Och gjort av med sparpengar. Tror vi kom upp i nästan två mil till slut. Fördelen med att vakna vid femtiden är att man får mycket gjort. Innan frukost hade vi tagit tunnelbanan långt upp för att se Tom's Restaurant, känd för sin blåa skylt från Seinfeld. Dessutom tagit oss gående genom stora delen av långa (och vackra i morgonsolen) Central Park ner till vårt frukostsställe The Highliner, en klassisk amerikansk diner. Nära finns High Line, en till parkgata omgjord tågsträcka ovan jord. Vackert, som en undangömd oas i vimlet. Allt detta hanns med innan klockan slagit tio. $$$ Efter all effektivitet "slösades" några timmar bort i affärer, framför allt världen största affär: Macy's (bara jag som får en replik från Phoebe här eller?). Efter att kortet åkt fram mer än ett par gånger stod jag där med en påse med en piké, en tröja, två klockor, parfym och mina livs första Converseskor. Det känns bra. $$$ Och Novak fick vinna US Open, good for you! $$$ Jag kanske inte sa det, 25 grader och sol idag. Shorts och t-shirt. Jag fick sommar jag med.

Har du haft den önskan att vara bäst i världen på nåt? Golf, hockey, mandolin eller vad som helst. Jag blir nog aldrig bäst i världen på nåt, m e n jag kanske kan utmana om förstaplatsen i en sak.  Packning. Jag kan mycket väl vara världens snålaste packare. Jag åkte jorden runt med en ryggsäck som vägde tolv kilo vid utresan från Arlanda, den låg därikring hela resan. Inte helt friktionsfritt med min resekamrat då, mina resonemang kring vad som skulle med i väskan och inte var väl lite...eh, trångsynta? Nu är det ju bara fyra veckor jag ska vara borta. Behöööver jag verkligen t v å par byxor? Det kommer ju vara varmt. Fler än fem tischor? Det kommer ju säkert kunna gå att tvätta längs vägen. Kamera? Jag har ju en bra i telefonen... Jag vill ju resa lätt, och köpa kläder och skor och lite sånt här borta (billig USD och ett land som behöver sina konsumenter, klart jag ställer upp!). Jag vill handla, dock inte gå i affärer, återstår att se om jag får ihop ekvationen. Imorgon ska vi i alla fall besöka Macy's och se vad de har att erbjuda. Jag fick med mig byxor, kamera och allt annat jag kan behöva på fyra veckor på vägen. Tischorna ligger prydligt ihoprullade djupt nere. Och väskan, den vägde in på under tio kilo.