They see me rollin'

Jag har nyss för första gången satt min fot på kanadensisk mark. Gretzky, grizzlys och Robin Scherbatsky. Det är nåt visst med Kanada... Dock får jag väl inte räkna till landet i min lista, man "måste" tydligen sova en natt i landet för att kunna göra det, fyratimmarsstopp på flygplatsen räknas visst inte. Flygplatsen ja, vi stack direkt och tog en burgare då magen var mäkta tom. Sen inser vi att loungen vi nu befinner oss i har både varm mat och drycker av alla dess slag. Så vi gör som Pippin, we had one dinner, but whatabout second dinner? Blir nog en till också, flyget till London går inte förrän om drygt tre timmar.

Austin. Jag hade höga förväntningar på stan, jag har hört att det är en musikstad av rang. Jag tonade dock ner förväntningar en sväng strax innan för att undvika besvikelse, men det hade jag inte behövt. Förutom musik är staden även känd för sina fladdermöss. Det bor nån miljon av dem under en bro mitt i stan, och efter solnedgången flyger de ut i natten för att äta. Och jäääklar vad många de var. Coolt, och ett bra sätt att börja kvällen på, vi gjorde det faktiskt båda kvällarna.

Nöjeslivet är centrerat till 6th street. Där finns en massa barer och många av dem bjuder på livemusik allt som oftast. Så vi hängde runt där, upptäckte det lokala ölet Lone star, var på irländsk pub, lyssnade på ett bluesband som hade en 63-årig svart man som sångare vars energi var sjukt imponerande. Kort sagt, Austin, bra grejer.

Vi har ägnat många måltider åt att hitta USA:s bästa hamburgare, i kategorierna snabbmat och pub. Min favorit är In n out burger, Markus föredrog Wendy's. Pub-burgarna är lite rejälare, och en i Austin (det var kött, sås och bacon, inget lull-lull med sallad och sånt) tog hem mitt pris. I New Orleans ska man dock ge sjutton i burgarna, och det är jag glad över för det är stället med bäst mat.

Men innan det, i New Orleans är det träskmark överallt. Och i träsket finns ett rikt djurliv. Så vi gjorde som turister gör, vi tog en guidad båttur ut i träsket och kollade in djur och natur. Alligatorer låg och solade, liksom sköldpaddorna, tvättbjörnar lunkade omkring i träskskogen och en stor jäkla häger stod och gjorde mest ingenting. Captain Garret var en bra guide, han berättade bland annat att tjugo procent av befolkning i NO levde av fiskenäringen,  och bad oss äta sea food hela tiden så de kunde få fortsätta jobba med fisket.

Sagt och gjort, middagen på Bourbon street bestående av catfish och nån himmelsk sås tar nog resans buckla över måltider. Jag hann även med svärdfisk och nån räkaktig sak i stark sås (irländska servitrisen tyckte jag var mesig som tyckte såsen var stark, men eftersom jag är europé (stavning där någon?) var hon förstående).

Bourbon street i French Quarter är en saga i sig, man säger ju att Vegas är lite crazy, men här kunde man förvänta sig att se i princip vad som helst. Jäkligt underhållande att bara flanera omkring.

Och det blev inte 500 mil i bil, det blev typ 775. Det är en massa bilkörning. I vår kära Camaro, det var lite separationsångest igår när vi lämnade tillbaka henne. Hon har varit en äkta vän på vägarna.

Vi har haft fyra bra veckor, sett mycket vackra vyer och städer. Nu ska det dock bli jäkligt skönt att komma hem. När mitt halsont har lagt sig blir det träning så det sjunger om det, det var längesen jag var så här motiverad. Kettle bells, burpees och alla andra here I come.

(rubriken? Bara nåt jag kom på nu. Jag frågade Garret vad de där meterlånga gatorn skulle kunna göra med en, och han sa att den förmodligen bara skulle ta ett finger av dig, no biggie liksom. Vad den tre meter långa skulle göra med en frågade jag inte)