Alligatorn som tog ett lillfinger
Jag har nyss för första gången satt min fot på kanadensisk mark. Gretzky, grizzlys och Robin Scherbatsky. Det är nåt visst med Kanada... Dock får jag väl inte räkna till landet i min lista, man "måste" tydligen sova en natt i landet för att kunna göra det, fyratimmarsstopp på flygplatsen räknas visst inte. Flygplatsen ja, vi stack direkt och tog en burgare då magen var mäkta tom. Sen inser vi att loungen vi nu befinner oss i har både varm mat och drycker av alla dess slag. Så vi gör som Pippin, we had one dinner, but whatabout second dinner? Blir nog en till också, flyget till London går inte förrän om drygt tre timmar.
Austin. Jag hade höga förväntningar på stan, jag har hört att det är en musikstad av rang. Jag tonade dock ner förväntningar en sväng strax innan för att undvika besvikelse, men det hade jag inte behövt. Förutom musik är staden även känd för sina fladdermöss. Det bor nån miljon av dem under en bro mitt i stan, och efter solnedgången flyger de ut i natten för att äta. Och jäääklar vad många de var. Coolt, och ett bra sätt att börja kvällen på, vi gjorde det faktiskt båda kvällarna.
Nöjeslivet är centrerat till 6th street. Där finns en massa barer och många av dem bjuder på livemusik allt som oftast. Så vi hängde runt där, upptäckte det lokala ölet Lone star, var på irländsk pub, lyssnade på ett bluesband som hade en 63-årig svart man som sångare vars energi var sjukt imponerande. Kort sagt, Austin, bra grejer.
Vi har ägnat många måltider åt att hitta USA:s bästa hamburgare, i kategorierna snabbmat och pub. Min favorit är In n out burger, Markus föredrog Wendy's. Pub-burgarna är lite rejälare, och en i Austin (det var kött, sås och bacon, inget lull-lull med sallad och sånt) tog hem mitt pris. I New Orleans ska man dock ge sjutton i burgarna, och det är jag glad över för det är stället med bäst mat.
Men innan det, i New Orleans är det träskmark överallt. Och i träsket finns ett rikt djurliv. Så vi gjorde som turister gör, vi tog en guidad båttur ut i träsket och kollade in djur och natur. Alligatorer låg och solade, liksom sköldpaddorna, tvättbjörnar lunkade omkring i träskskogen och en stor jäkla häger stod och gjorde mest ingenting. Captain Garret var en bra guide, han berättade bland annat att tjugo procent av befolkning i NO levde av fiskenäringen, och bad oss äta sea food hela tiden så de kunde få fortsätta jobba med fisket.
Sagt och gjort, middagen på Bourbon street bestående av catfish och nån himmelsk sås tar nog resans buckla över måltider. Jag hann även med svärdfisk och nån räkaktig sak i stark sås (irländska servitrisen tyckte jag var mesig som tyckte såsen var stark, men eftersom jag är europé (stavning där någon?) var hon förstående).
Bourbon street i French Quarter är en saga i sig, man säger ju att Vegas är lite crazy, men här kunde man förvänta sig att se i princip vad som helst. Jäkligt underhållande att bara flanera omkring.
Och det blev inte 500 mil i bil, det blev typ 775. Det är en massa bilkörning. I vår kära Camaro, det var lite separationsångest igår när vi lämnade tillbaka henne. Hon har varit en äkta vän på vägarna.
Vi har haft fyra bra veckor, sett mycket vackra vyer och städer. Nu ska det dock bli jäkligt skönt att komma hem. När mitt halsont har lagt sig blir det träning så det sjunger om det, det var längesen jag var så här motiverad. Kettle bells, burpees och alla andra here I come.
(rubriken? Bara nåt jag kom på nu. Jag frågade Garret vad de där meterlånga gatorn skulle kunna göra med en, och han sa att den förmodligen bara skulle ta ett finger av dig, no biggie liksom. Vad den tre meter långa skulle göra med en frågade jag inte)
Once upon a time in Mexico
USA gransar till Mexiko, det marks. Ibland textas skyltarna bade pa engelska och spanska. Darfor har vi atit en del mexikanskt, och det har gett mig foljande:
* Mexikansk mat ar god
* Mexikansk mat pa svenska ar godare
* Aven om guacamole ar mexikanskt ar anda Annicas guacamole godast. Jag tror det ar vitloken som gor det
* Koriander smakar fortfarande valdigt illa.
Nu ska jag prata lite sport. Ar du inte intresserad av sport kan du val ga och ta en kaffe eller nat och komma tillbaka om nagra minuter. Igar sag vi den andra basebalmatchen i mitt liv, den andra slutspelsmatchen mellan Texas Rangers och Tampa Bay Rays pa Rangers balbark i Arlington. Det var typ fullsatt, 51535 personer pa laktarna. Dagen innan hade Rangers fatt stryk med 9-0, och det kandes lite i stamningen att publiken var spand. Efter en lite trevande inledning drog rangers ifran poangmassigt i mitten av matchen och lyckades halla ifran for en 8-6-seger. Det var kul att fa uppleva en hemmatriumf. $$$
Idag har vi sett min livs forsta match i amerikansk fotboll, har kallar dom det for fotball kort och gott. Cowboys stadium med kapacitet for 80000 sittande askadare ar varldens storsta inomhusarena. Det blir ett jakla drag i arenana nar det vankas avgorande lagen titt som tatt under matchen, och jag ar fortfarande lite dov sa har nagra timmar efter match, grym stamning. Cowboys tog emot Lions fran Detroit, och inledde riktigt starkt med tva touchdowns och ledde efter drygt halva matchen med 27-3 (en td ger sex poang med chans pa en extrapoang, 27 pytts hade de skrapat ihop med hjalp av tre td:s och tva stycken field goals, som vardera ger tre poang stycket)! Jag tyckte det kunde bli lite avslaget da matchen var avgjord. Tji fick jag! Lions har inlett sasongen med tre raka segrar, Cowboys har 2-1 med knappa segrar, och Lions inledde sin upphamtning. Cowboys qb Tony Romo gjorde ett par riktigt daliga insatser, resten av laget hjalpte inte till de heller, och det slutade med att Lions gjorde 34-30 med nagra minuter kvar och holl undan till seger. Trist med forlust for hemmalaget, men alla Lionsfans var nojda, och de var ratt manga ma jag saga.
Det ar kul att borja folja en helt ny sport, att lara sig reglerna, vad man ska halla utkik efter osv. Redan under andra baseballmatchen hade vi lart oss mycket mer och forstod mer av spelet. Mer sport at folket!
Slut pa sportpratet, stall ifran dig kaffet och kom tillbaka.
Pa vag hem igar sa en full passagerare: what's that accent man, you from Ireland or something? Han hade forvisso alkohol i blodet, men att bli misstagen pa accenten med nan fran Irland var haftigt. Och alldeles precis nyss fick jag kommentaren: where are you from I looove your accent, av en servitris. Jag tanker ibland pa vad engelsktalande tanker om min engelska, och nu har jag fatt tva kommentarer i alla fall, sen vad det leder till for slutsats ar en helt annan fraga.
Intressant att skriva pa utrikiskt tangentbord igen.
Imorgon aker vi vidare, mot Austin. Dar ska det vara musik lite overallt dar, sa det ska bli kul. Sen tar vi lite natter i New Orleans innan det ar dags for hemfard.
License and registration, please.
Poliser. Vi har sett dem lite här och var. Ibland i en klassisk svartvit squad car som man känner igen från filmerna, ibland en pick up truck med bara en text på dörren som säger: Sheriff. Eftersom vi är laglydiga pojkar på vägen som visar respekt för lag och medtrafikanter har vi inte behövt spana efter de där bilarna.
- Där stod en polisbil, sa jag i passagerarsätet. Markus svar blir faaen.
Sekunden senare en till svordom när vi i backspegeln ser en svart bil vända och köra efter oss. De blå och röda lamporna på taket börjar blinka. Jag börjar svettas lite. Markus börjar darra lite. Ingen av oss visste helt hundra vad som stod på senaste hastighetsskylten när vi var på väg in i ännu en Texas-håla. Och Markus var inte helt hundra på hur fort det hade gått. Vi svänger in till en parkering.
- License and registration, please, säger polismannen. Repliken som man hört så många gånger på TV. Jag tycker mest det är lite fränt att bli stoppad av en tvättäkta Texaspolis, dock lite trist att betala böter. Han berättar att han hade mätt upp ca femtio mph på fyrtiovägen. Det var inte alls avsikten tyckte vi. Han tittar noga på Markus körkort och jag funderar lite på hur mycket det här kalaset kommer gå på.
- I'm gonna let you go with a verbal warning, but you have to put more attention to the signs in the future, säger polisen och lämnar tillbaka körkortet.
Vi firade med Pizza Hut.
Jag börjar komma till den punkt att jag kan uppskatta viss countrymusik. Det började smått ironiskt, skrattade lite åt det så amerikanska i allt. Nu har den ironin gradvis tonats bort och vissa låtar går jag och nynnar på titt som tätt. Här kommer en toppfemlista på bästa countrylåtarna:
1. Brad Paisley - All I wanted was a car. Om att inte ha så jäkla stora mål med livet, bara man får ha sin egen bil när man fyller sexton.
2. Zac Brown band - Chicken Fried. Om att det viktigaste i livet är ju trots allt att få äta sin friterade kyckling, ha ett par jeans som sitter som dom ska och få se sin älskade i ögonen.
3. Trace Adkins - Just fishin'. Om att hans dotter tror att de bara chillar och fiskar lite, men han vet att de skapar barndomsminnen.
4. Tracy Lawrence - Find out who your friends are. Om att det är när du sitter fast med din pick up truck i leran mitt i ingenstans som du får veta vem av dina vänner som släpper allt och åker iväg för att hjälpa dig utan att tänka vad han själv har att vinna på det.
5. Alan Jackson - Were I come from. Denna drog in mig i countrysoppan. Om att där hemma är det minsann majsbröd, kyckling och chill på verandan och inget jäkla lull-lull.
Det passar riktigt bra på vägarna här borta. Får se om de kan slå sig in på listorna när jag är på svensk mark igen.
Vi är nu i Dallas, och här ska vi se på amerikansk fotboll på Cowboys Stadium, eventuellt se slutspelsmatch i baseball och sedan nysta i mordet på JFK.
